Vad kan man egentligen när man kan ett språk?

Om någon frågar “Vad menas med att kunna ett språk?”’ är kanske det första man tänker på är om man kan läsa, skriva, prata och uttala. Men att kunna ett språk är mycket mer än så. Det handlar om samspelet mellan lingvistiska kunskaper som bland annat uttal, ordföljd och ordförråd, och pragmatiska kunskaper, det vill säga att veta vilka ord som används i olika sammanhang, hur man ska låta när man vill vara artig, hur man skojar eller hur man till exempel framför kritik.

Förmågan att anpassa sitt språk i olika sammanhang tillsammans med kunskapen om hur man kan kompensera för brister, som att till exempel inte hitta rätt ord i rätt ögonblick, kallas för strategisk kompetens. Den strategiska kompetensen är något som modersmålstalare sällan behöver reflektera över. De anpassar automatiskt sitt språk till de förhållanden de befinner sig i.  

För andraspråkstalare krävs oftast en stor ansträngning och mycket systematisk träning för att behärska den strategiska kompetensen. Och även om språkutbildningar är till stor hjälp så är det framför allt användning av sitt nya språk i olika sociala sammanhang som bidrar till utveckling av den strategiska kompetensen. Här spelar också omgivningens attityder en stor roll för den som tränar sitt nya språk i ett nytt land. 
 

Det som också påverkar hur snabbt inlärningen går, och hur bra man blir på ett nytt språk, är personens ålder och utbildningserfarenhet, hur nära ens modersmål det nya språket ligger, och om man redan kan andra språk från tidigare. 

När man är medveten om att det finns många fler nivåer på frågan om vad det egentligen innebär att kunna ett språk blir det lättare att förstå, och kanske ha mer tålamod med, att språkinlärning tar tid och är en mycket mer komplex process än att bara lära sig ord, uttal och grammatik.